One of those days

I don't generally rant online...But I believe that once in a while, a person needs to rant..

Have you had one of those days when everything just falls apart? Unwanted memories and habitual thinking creep their way back under your skin, getting comfortable. And just when you thought things were starting to look better after a long long long while. I'm having one of those days.

Everyone has a darker side of their personality. One that hurts others, hurts themselves or both. Not many realise this darker side and when they do, it's a bitter pill to swallow. But at least they do realise it. Realising is one thing, going through it, learning from it, evolving from it, recovering from it is another.

When you grow up in a family of high achievers it can be difficult. Your acheivements are nothing new. Being teased by your brothers because you're chubby. 'Friends' telling you that you're chubby and that you're simply just average looking and that's why no one cares about you. And then a mum who brags about the weight she loses. Growing up in an environment where it seems like the only thing that matters is a piece of paper declaring how well your did in so-and-so exam and what other people think of you and the need to conform. But..You can't conform. Something inside you resists it. You feel like you are lying to yourself. You start to wonder whether you actually fit into this society...or time...or world even. Then you turn to silly things and do silly things to try and cope. But in the end, it only hurts others and ultimately yourself. You feel trapped. You can't do what your body tells you (no matter how sick it is) would make you feel better. Who cares if it's temporary relief. You dream for that one hour of endorphins. Then, you end up in a place where people in white coats ask you about your life and you watch other people who are broken to.

Then in this 'Godforsaken' place you realise..Maybe you're not alone after all. You watch other people who suffer like you do. You get a different perspective of how things really are in your life, how lucky you are and what you can change or improve to recover. How odd that the place you would find solace is where society puts disturbed people (albeit in an effort to help them. I don't deny that).

But that's where I found mine. After that rant, I feel better. I'm not alone, no matter what my thoughts tell me. Like my therapist tells me, thoughts are just that. Thoughts. They don't reflect the truth of how things are or how you are as a person.

Anyone undergoing recovery knows it's a hard process. There are days you crash and there are days when everything runs smoothly.

I feel like mine can start running smoothly now...

xox

____________________________________________________________
Jag ventilerar inte på internet vanligen. Men en man behöver ventilera ibland.

Har du haft en av dessa dagar när alltihop går sönder? Oönskade minnen och dålig tankar smyger under din hud. När precis trodde du, saker fick bättre. Idag har jag en av dessa dagar.

Allesammans har en mörkare sida av sina personlighet. En personlighet som skadar andra folk, sig eller båda. Många folk inser inte sina mörkare personlighet, men om inser de, den är svår bita i det sura äpplet. Men inser de sina personlighet. Men är det inte tillräcklig. Du måste lära dig från denna mörk personlighet och utveckla och återhämta sig. Denne är en hela olik story.

Det är svår när växte upp du i en hög uppnå familij. Dina framgångar är ingenting nya. Dina bror driver dig bara för är du knubbig. Din 'vän' benämner dig knubbig och säg att ingen märker dig för att du är bara en medelperson med ett medel personlighet och medel utseenden. Och en mamma som skryter som om henned viktförlust. Du växa upp i en miljö dit den bara viktig sak är en papper av framgång...Men är det ingenting ny också. En miljö dit du måste överenstämma med de tankar av andra folk eller är du en utstött. Du försöker men du tycker att leva du en lögn. Du undrar om du tillhör i denna samhälle...denna tid...eller denna värld. Du börjar göra fånig saker för du kan inte klarar av alltihop. Till slut skadar du andra folk och dig själv. Du känner sig fångade. Du kan inte gör vad din kropp säger (sak samma om det är äcklig) får dig att må bättre . Vem bryr sig om det är temporär lisa? Du längtar efter en ögonblick av endorfiner. Någon ögenblick av endorfiner. Sedan hamnar du i en ställer när doktorer fråger som om din life-story.

Men i denna Gud övergett ställe inser du att du är inte ensam. Du ser andra folk som lider också. Dokterer och andra patienter samtalar med dig och finner du en olik perspektiv. Du inser att du har tur på sätt och vis. Du inser att du kan förbättre dig själv. Det är kuriös att finner du hopp i ställer som samhälle döljer bekrymrade (men hjälpa dem. Jag förnekar inte denne).

Men funnit jag min hopp på dylik ställe. Jag tycker bättre efter min rant. Bättring behov en lång tid och ibland återfall du.

Men tycker jag säker kommer att går bra nu.

xox